Eli­as Kin­nu­nen, tre­barns­far bo­satt i Sve­ri­ge, ar­be­tar både inom am­bu­lans­s­juk­vår­den och som del­tidsb­rand­man i sin hem­kom­mun Ha­pa­ran­da. I ar­be­tet mö­ter Kin­nu­nen dag­li­gen oli­ka män­nis­kor i oli­ka si­tu­a­ti­o­ner. Inom vår­dar­be­tet be­to­nas be­ty­del­sen av mö­ten mel­lan män­nis­kor. Den gyl­le­ne re­geln ”Al­lt vad ni vill att män­nis­kor­na skall göra för er, det skall ni ock­så göra för dem” är en­ligt Kin­nu­nen en bra väg­led­ning i ar­be­tet (Matt. 7:12).

– I ar­bets­li­vet in­ne­bär det­ta att du be­mö­ter kol­le­gor, pa­tien­ter, an­hö­ri­ga och che­fer med sam­ma res­pekt och vän­lig­het som du själv skul­le vil­ja bli be­mött. En up­p­munt­ran­de och rät­t­vis ar­bets­mil­jö främ­jar ge­men­sam­ma mål och ska­par en god sa­mar­bet­san­da. Kin­nu­nen be­rät­tar hur en lik­vär­dig vård är en rät­tig­het för al­la oav­sett bakg­rund.

– Var­je män­nis­kas liv är lika vär­de­ful­lt, be­to­nar han.

Ett öp­pet sam­talsk­li­mat som til­l­gång i ar­be­tet

Res­pek­ten för pa­tien­tens hem och hem­för­hål­lan­den ska be­ak­tas.

– Inom akuts­juk­vår­den stöd­jer och väg­le­der man ock­så an­hö­ri­ga runt pa­tien­ten, be­rät­tar Kin­nu­nen. Vid döds­fall är det särs­kilt vik­tigt att lys­s­na, visa förs­tå­el­se och em­pa­ti.

Kin­nu­nen be­rät­tar att det är särs­kilt svårt och tungt att be­mö­ta barns och un­gas död även för en er­fa­ren skö­ters­ka, vil­ket krä­ver myc­ket be­ar­bet­ning i ef­ter­hand. Vår­din­sat­ser­na dis­ku­te­ras til­l­sam­mans med vård­te­a­met. Ett öp­pet och dis­ku­te­ran­de sam­talsk­li­mat är nöd­vän­digt i hans ar­be­te.

– Til­lit till va­rand­ra är av störs­ta vikt, ef­ter­som man ib­land stäl­ls in­för hot­ful­la si­tu­a­ti­o­ner i ar­be­tet. Då är det bra att hål­la sig lugn och för­sö­ka lug­na si­tu­a­ti­o­nen ge­nom att prata. I bäs­ta fall byg­ger sa­mar­be­tet på en ic­kesp­råk­lig förs­tå­el­se mel­lan kol­le­gor.

– Re­dan av ett li­tet tec­ken el­ler en mins­ta gest förs­tår kol­le­gan hur si­tu­a­ti­o­nen ska han­te­ras just då, besk­ri­ver Kin­nu­nen.

Res­pekt för in­terg­ri­tet öns­kas

Am­bu­lans­s­juks­kö­ters­kans ar­be­te sker till störs­ta de­len i pa­tien­tens hem men även på of­fent­li­ga plat­ser där flera ögon föl­jer vård­per­so­na­lens ar­be­te. Ib­land kän­ner Kin­nu­nen som om han lik­som står un­der ett förs­to­rings­glas när ar­be­tet ut­förs. An­hö­ri­ga föl­jer hur pa­tien­ten han­te­ras och till och med fil­mar el­ler spe­lar in sam­tal. Ett pro­fes­si­o­nel­lt för­hål­l­nings­sätt mås­te be­hål­las, även om pub­li­kens när­va­ro kan vara ut­ma­nan­de. Kin­nu­nen vill be­to­na res­pek­ten för pa­tien­tens in­teg­ri­tet:

– Att ta bil­der på olycks­plat­sen krän­ker pa­tien­tens in­teg­ri­tet. Mån­ga gör det­ta utan att tän­ka vi­da­re, men det vore bra att stan­na upp och ref­lek­te­ra över sig själv som pa­tient el­ler an­hö­rig: skul­le jag vil­ja bli fil­mad av ny­fik­na utoms­tå­en­de om jag själv var olyck­sof­fer el­ler en an­hö­rig till nå­gon som har va­rit med om en olyc­ka? Flera gån­ger har Kin­nu­nen be­fun­nit sig i so­ci­a­la me­dier när han har ut­fört sitt ar­be­te.

– Ha­pa­ran­da räd­d­ningst­jänst har fått til­l­gång till snab­bt up­p­sat­ta avs­kär­ma­re för att skyd­da of­f­rens in­teg­ri­tet och även vård­per­so­na­lens ar­bets­ro, tac­kar han.

Kär­lek och grän­ser i up­p­fost­ran

Kin­nu­nen på­pe­kar att den gyl­le­ne re­geln be­to­nar em­pa­ti och res­pekt för and­ra och där­med främ­jar po­si­ti­va och konst­ruk­ti­va re­la­ti­o­ner även hem­ma. Kär­lek och tryg­ga grän­ser är en­ligt ho­nom cent­ra­la i bar­nens up­p­fost­ran.

– Förs­tå­el­se och tå­la­mod gen­te­mot fa­mil­je­med­lem­mar samt att erb­ju­da hjälp och til­lb­rin­ga ge­men­sam tid ska­par en trygg och varm mil­jö. Var­je fa­mil­je­med­lem for­mar hem­mil­jön ge­nom sina hand­lin­gar.

– Ge­nom våra val vi­sar vi för våra barn vad som är vik­tigt och av­gö­ran­de i li­vet. Att be om och ge för­lå­tel­se är en del av vår var­dag, fun­de­rar Kin­nu­nen.