Satu K Paa­na­nen, Taa­lain­maa

Läg­ret för un­ga vux­na – ett svar på ett verk­ligt be­hov. Hel­gen blev en varm mö­tesp­lats som stärk­te tron och gav nya vän­ner.

Da­lar­nas Frids­fö­re­ning anord­na­de den 9–11 ok­to­ber sitt förs­ta tvåsp­rå­ki­ga lä­ger nå­gon­sin för un­ga vux­na över 20 år. Läg­ret höl­ls på lä­ger­går­den Ols­näs­går­den i Sil­jans­näs, vid Sil­jan i Lek­sands kom­mun.

Fö­rut­sät­t­nin­gar för att lära kän­na va­rand­ra

Till läg­ret kom del­ta­ga­re från Fin­land, Nor­ge, Stock­holm och Da­lar­na.

– Det kän­ns verk­li­gen vär­de­ful­lt att läg­ret har anord­nats och att så mån­ga un­ga vux­na från oli­ka or­ter har valt att kom­ma hit, sä­ger 20-åri­ga Aman­da Väy­ry­nen från Stock­holm med ef­ter­tan­ke.

27-åri­ge Jaak­ko Luok­ka­nen från Tam­mer­fors hål­ler med.

– Det här är väl­digt gi­van­de, både i ett stör­re pers­pek­tiv och för oss per­son­li­gen.

Luok­ka­nen fun­de­rar på att den fin­länds­ka men­ta­li­te­ten ib­land kan vara lite väl för­sik­tig. Även tro­en­de kan kän­na en­sam­het, oav­sett vil­ket land man bor i. Då blir de få nära vän­ner­na ovär­der­li­ga.

– Att vand­ra som tro­en­de i en se­ku­la­ri­se­rad om­giv­ning kan stund­tals ge en käns­la av en­sam­het. Även om ni är fär­re här i Sve­ri­ge, är vi ock­så få i Fin­land jäm­fört med hela be­folk­nin­gen. Själv har jag gått i skola i Ta­vas­te­hus och Hel­sing­fors, och jag har in­te haft tro­en­de vän­ner i min när­mas­te om­giv­ning, be­rät­tar Luok­ka­nen.

Han näm­ner att bes­lu­tet att åka till läg­ret på­ver­ka­des av att två vän­ner till ho­nom ti­di­ga­re hade som­mar­job­bat i Stock­holm.

– När man har byg­gt upp per­son­li­ga re­la­ti­o­ner är det myc­ket lät­ta­re att ta ste­get och till exem­pel resa till som­mar­mö­tet i Sve­ri­ge, fort­sät­ter Väy­ry­nen och rik­tar en varm inb­ju­dan till lä­ger­del­ta­gar­na från gran­n­län­der­na.

En per­son­lig och ge­men­sam tro

Både Väy­ry­nen och Luok­ka­nen besk­ri­ver stäm­nin­gen på läg­ret som varm och trygg. Un­der läg­ret höl­ls ett an­fö­ran­de med te­mat ”att vår­da den per­son­li­ga tron”.

– An­fö­ran­det hade ett brett tema. Det väck­te tan­kar om att tron är nå­got både väl­digt per­son­ligt och sam­ti­digt djupt ge­men­samt, fun­de­rar Väy­ry­nen.

– Jag tän­ker pre­cis li­ka­dant. Ib­land hör man vän­ner ut­t­ryc­ka oro över om tron verk­li­gen har bli­vit per­son­lig för dem själ­va. Det kan kän­nas tryg­gt att gå med i flåc­ken, men för att bli frälst be­hö­ver man ock­så ha en per­son­lig tro, fort­sät­ter Luok­ka­nen.

Ef­ter an­fö­ran­det fort­sat­te dis­kus­si­o­ner i mind­re grup­per med hjälp av SRK:s nya sam­tals­kort, vil­ket vi­sa­de sig vara ett vär­de­ful­lt reds­kap för att leda sam­ta­len.

– Nu lå­ter det näs­tan som rek­lam för sam­tals­kor­ten, men de tjä­na­de verk­li­gen sitt syf­te, sä­ger Jaak­ko med ett leen­de.

– Utan dem hade sam­ta­len kans­ke bli­vit gans­ka yt­li­ga. Kor­ten gav oss di­rek­ta och konk­re­ta frå­gor att fun­de­ra över, till exem­pel: ”När ber du?”

Me­nings­ful­la stun­der av ef­ter­tan­ke

Väy­ry­nen, som är ord­fö­ran­de för ung­dom­suts­kot­tet i Stock­holm, blev så ins­pi­re­rad av sam­tals­kor­ten att hon tän­ker pre­sen­te­ra dem i sin hem­si­on.

Läg­ret gav ock­så myc­ket an­nat vär­de­ful­lt att ta med sig til­l­ba­ka till var­da­gen.

– Det var me­nings­ful­lt att stan­na upp in­för ett äm­ne som bö­nen. Bö­nens vik­ti­ga be­ty­del­se i en tro­en­des liv kan man helt en­kelt in­te på­min­nas om för of­ta, sä­ger

Luok­ka­nen och til­läg­ger:

– Jag bär med mig en väl­be­kant men för­ny­ad tryg­g­het – En vis­s­het om att tron har bli­vit stärkt.

Del­ta­gar­na ska­pa­de läg­ret

Tan­ken ba­kom hel­gen föd­des ur en konk­ret om­sorg om de äld­re ung­do­mar­na. Syf­tet var att be­ri­ka del­ta­gar­na med nya vän­ner bo­en­de utan­för den eg­na he­mor­ten, un­ga vux­na i sam­ma livs­si­tu­a­ti­on.

Att bo i Da­lar­na in­ne­bär of­ta lån­ga ge­og­ra­fis­ka avs­tånd till and­ra tro­en­de, vil­ket gör det svå­ra­re att up­p­rät­t­hål­la väns­kaps­re­la­ti­o­ner. Sam­ti­digt har man märkt att äld­re ung­do­mar som bor i Sve­ri­ge re­ser till Fin­land mer säl­lan än ti­di­ga­re.

Språk­bar­ri­ä­ren spe­lar ock­så en märk­bar roll. Mån­ga svensk­föd­da ung­do­mar up­p­le­ver att det är svårt att göra sig förs­tåd­da på fins­ka, me­dan trös­keln till att prata svens­ka ib­land kan kän­nas hög för fins­ka ung­do­mar.

Lä­ger­hel­gen präg­la­des av en fin ge­mens­kap. Den bä­ran­de tan­ken med läg­ret var från förs­ta bör­jan att ”del­ta­gar­na själ­va skul­le skapa läg­ret”. Syf­tet var att skapa en så na­tur­lig sam­va­ro som möj­ligt och ge ung­do­mar­na de bäs­ta fö­rut­sät­t­nin­gar­na att lära kän­na va­rand­ra. Re­dan före läg­rets bör­jan de­la­des del­ta­gar­na in i grup­per, och dä­ref­ter lot­ta­des ans­var­som­rå­de­na för hel­gens oli­ka up­p­gif­ter mel­lan grup­per­na.

Up­p­läg­get bjöd på en fin bland­ning av nöd­vän­di­ga prak­tis­ka sys­s­lor, som mat­lag­ning och disk, och trev­li­ga ge­men­sam­ma le­kar. På lör­da­gens prog­ram stod ock­så en myc­ket up­ps­kat­tad tio ki­lo­me­ter lång vand­ring ge­nom Da­lar­nas vack­ra na­tur.